Jag kommer få skit för detta sedan kan jag tro, men skitsamma - min blogg, min text!


Min första fråga nu är iallafall varför flera av dem mest självklara saker ska vara så tabu att prata om, förbjudet och inget alls att prata om... Som med det här att alla föräldrar har dåliga dagar då och då, för det har alla vad alla andra än säger. Ingen är förälder är perfekt, men ändå perfekt på deras sätt - eller gör det bästa den kan göra. Och detta skall också kunna pratas om med andra, få feedback och allt annat som kan där höras till detta samtalsämne.

Och det här med att inte vara redo för föräldrarollen, som det är så vanligt i USA med adoptioner m.m men som det här i Sverige verkar helt tabu om - eller så är jag ensam om att inte vara det, vilket jag tvivlar på väldigt mycket. Precis ALLA kan inte känna sig redo att ta sig an föräldrarollen hur mycket man än vill och har längtat efter det. Det blir bara inte som man tänkt, som det kan bli med så mycket annat här i livet.

Jag kan säga med handen på hjärtat att jag verkligen längtade till att bli mamma, och speciellt få en dotter också vilket jag fick till min högsta önskan också fick. Jag gick som många andra och drömde om hur underbart det skulle bli att få bilda en egen liten familj och förhoppningsvis också ge barnet en bättre uppväxt än man själv hade. Önskar och drömmar varvade runt i huvudet och längtan bubblade mer och mer... Men det gick bara så fel när man verkligen blev förälder, man insåg hur redo man inte kände sig. Det var lite som att vara ett barn som också får ett eget barn, de kändes inte rätt. 

Missförstå mig nu inte alla ni, jag är mer än glad att jag fick min önskan om ett barn, en dotter. Jag känner mig bara inte redo för att vara förälder av vad jag känner just nu - vet inte om det beror på mina diagnoser, att jag stannat upp i åldern i mitt huvud... Jag vet att man inte heller kan skylla på dem heller, men det är bara så jag känner, hur konstig och allt annat alla andra tänker om mig. 

Jag vet att jag inte är särskilt populär när det gäller med detta, men å andra sidan så känner jag mig så mycket bättre att hon får bo hos sin pappa just nu istället för att vara med mig och allt vad det innebär just nu. Kanske är själviskt, vad vet jag.... Jag känner ju skuld ibland av att inte vara i närheten så som jag egentligen skulle vilja, men allt är bara kaos. 

Känner vad jag känner, dumt och elakt eller ej... Jag vet bara inte hur jag ska förklara hur jag verkligen känner för att alla ska förstå - inte döma och vara förstående eller stöttande trots att dem kanske inte förstår. Jag vill bara veta att någon, vem som helst finns här trots att jag känner såhär som jag gör nu. Just nu orkar jag egentligen inte bry mig om något när jag inte vet vad fan jag känner för allt, skulle bara vara en glimt i tunneln om någon bara kunde ta mig som jag är trots allt detta kaos...

Over and out!